Intencotankar om det moderna arbetslivet – Att låta varje individ få utveckla sitt geni

I en vanlig organisation har vi naturligt olika roller att fylla. Någon behöver ha koll på skapandet av det vi som företag erbjuder, någon har koll på att kunderna vet vad vi gör och någon ska bygga relationer med kunderna som leder till försäljning. Ytterligare någon har koll på finanserna och en annan på det legala. Beroende på storlek har vi ytterligare personer som utvecklar och följer upp de interna processerna och säkerställer att organisation, kultur och människor utvecklas i enlighet med affärens behov, eller i enlighet med vårt högre gemensamma syfte med att samlas och göra saker tillsammans i det vi kallar ett företag. Kanske är någon ansvarig för att vi hittar på nya grejer, någon tar hand om ytorna där vi arbetar och någon annan på vår påverkan på omvärlden och miljön i ett längre perspektiv.

Jag jobbar ofta med att hjälpa organisationer att tydliggöra dessa roller och förväntningarna som kommer med dem, eftersom bristen på denna tydlighet ofta leder till både stress, konflikter och ineffektivitet. Jag tror att det finns ett stort värde i att skapa tydliga ramar, ansvar och befogenheter för den professionella relationen som utgör ett anställningsavtal.

Det jag vill utforska här är var gränsen till det individuella uttrycket i förhållande till detta går. Som människor har vi väldigt mycket gemensamt. Vi längtar alla efter att bli sedda, hörda och bekräftade. Vi vill vara med och bidra och tillhöra en gemenskap. Vi behöver alla vila och återhämtning. Men också utveckling och lagom mycket utmaning. Men hur dessa grundläggande behov tillfredsställs är olika för oss alla.

Det kan finnas en risk med den ökade professionaliseringen – att vi ska leverera inom ramen för våra arbetsbeskrivningar, att vi alla ska vara stöpta i liknande form och bete oss enligt ett skript som hindrar det individuella uttrycket.

Jag tror att vi alla har olika gåvor och talanger som kommer naturligt för oss. Ofta tar vi dem för givet eftersom ”det är så lätt” och ”det kan väl alla?” och så lägger vi fokus där vi tycker att vi brister, i det som verkar lätt för andra men inte för mig. Om du nu kommer att tänka på något sådant för dig så ber jag dig att stanna upp och se dig omkring, verkar det lika lätt för dem omkring dig? Tänk om det är okej att andra saker inte kommer lika lätt för dig?

Det som kommer naturligt för dig kanske är att se vad som saknas i ett resonemang, att skapa ordning ur kaoset eller bidra med nya idéer där inspirationen börjar sina. Kanske sammanfattar du lätt den röda tråden eller uppfattar vad som sägs mellan raderna. Någon annan kanske är sådär naturligt duktig på att lyfta och peppa sina kollegor, att skapa en lugn och trygg energi i rummet eller att komma ihåg detaljerna.

Ofta fokuserar vi på att identifiera våra svagheter och försöka kompensera för dem på olika sätt. Om du är den som tar mycket plats, hur skulle du kunna backa lite? Om du är den som inte tar tillräckligt mycket plats, hur skulle du kunna kliva fram? Om du är den som har tusen kreativa idéer, hur skulle du kunna bli bättre på att konkretisera och förverkliga dem? Om du är den som är realistisk och rationell, hur skulle du kunna lära dig att tänka lite mer utanför boxen?

Men tänk om det som kommer naturligt för oss är våra superkrafter som vi är här för att utnyttja, utveckla och bidra med? Tänk om vi istället skulle kunna se och fira våra olikheter utifrån perspektivet att vi alla är varsin pusselbit som tillsammans ska skapa en helhet. Att varje pusselbit är unik, ska vara unik och det är genom att låta våra olikheter, i uttryck, få skina igenom som vi skapar en helhet som är större än delarna var för sig?

Det är förstås viktigt att vi har en gemensam värdegrund, en riktning och vissa ramar som vi behöver förhålla oss till. Samtidigt, vad skulle hända om vi byggde och firade differentieringen som naturligt sker när alla får möjlighet att på riktigt hitta, utforska och utveckla sitt naturliga bidrag, inom ramen för det som behöver göras? Alla behöver inte höras och ta plats. Alla behöver inte ha koll på alla detaljer. Alla behöver inte vara kreativa och modiga. Alla behöver inte ha kapacitet att köra på i arbetstopparna. Alla behöver inte vara duktiga på att se och utveckla sina kollegor. Olika egenskaper och förmågor behövs i en organisation, men inte hos alla individer. Om vi istället ser oss som kompletterande delar av en helhet – vad skulle då bli möjligt för individens välmående? Och i förlängningen, hur skulle det påverka vår förmåga att tillsammans skapa något helt nytt? Just genom att ge utrymme åt vår unika genialitet kan vi forma en helhet som är både sann och unik för dem som är en del av den.