Intencotankar om det moderna arbetslivet- Vikten av gemenskap för motivation

Ensamheten ökar både i samhället i stort och på våra arbetsplatser. Det handlar både om det ökade distansarbetet med även om ökade krav att prestera och leverera. Digitaliseringen och AI som i vissa fall får oss att inte bara jämföra oss med robotarna men också bete oss som robotar mot varandra. Ibland glömmer vi helt enkelt bort att vi är människor. Jag tror att det här kostar oss mer än vad vi kanske inser.

Vi längtar alla efter att bli sedda, hörda och bekräftade. För att komma åt min potential, min kreativitet, mitt engagemang och min motivation behöver jag känna mig trygg och som att jag spelar roll. Någon noterar att jag är här, bryr sig om mig och jag känner att jag hör hemma här. Det var det där med den psykologiska tryggheten.

Vi kan göra allt möjligt för att inspirera våra kollegor till en framåtrörelse men för att faktiskt skapa momentum behövs motivation och den föds inifrån. Jag känner mig motiverad när jag känner mening, tillhörighet och när jag upplever att jag får möjlighet att göra skillnad. Då kommer jag vilja göra det där lilla extra, även när inspirationen kanske inte är på topp. För jag hör hemma, vi gör det här tillsammans, och mitt bidrag är viktigt. Det är skillnad på att driva mig själv med viljekraft och att känna mig buren av något större, något vi skapar tillsammans.

Brene Brown pratar om skillnaden mellan att passa in i mallen versus att faktiskt känna tillhörighet i boken Braving the Wilderness: The opposite of belonging is fitting in. För att jag ska känna sann tillhörighet och gemenskap behöver jag känna att jag får vara här, såsom jag är. När någon ser och uppskattar min ansträngning, när någon stannar upp och faktiskt lyssnar till min input i mötet eller bekräftar min idé eller känsla, då byggs tillit. Och det är i sådana kulturer vi vill vara i, det är där vi utvecklas och skapar något tillsammans som är mer än summan av de individuella bidragen.

Med potentialen att AI kan avlasta mycket av det monotona och administrativa arbetet åt oss, kan fokus skifta från prestation och tempo till relation och sann innovation. Att skapa och uppleva sann gemenskap på jobbet betyder inte nödvändigtvis att alla behöver vara bästa vänner utan främst att vi ser varandra som människor, som unika varelser med våra egna bidrag och behov. När jag känner att jag är del av ett vi kommer jag inte bara att bli tryggare och få tillgång till mer av min kapacitet, utan vi ökar också förutsättningarna för att skapa något helt nytt. Något från fältet emellan oss, något som på riktigt gör skillnad, inte bara för teamet eller organisationen, utan för samhället i stort.

Så hur gör vi det då, skapar en känsla av community, ett gemensamt vi? Ja, först och främst tror jag det handlar om just det, att välja att se varandra. Att bjuda in. Att ställa frågan och faktiskt lyssna. Att välja nyfikenhet framför dömande. Att våga ha fel om någon eller något. Att visa sårbarheten först. Att stanna upp och lyssna in stunden, vad vill hända nu? Vad behövs nu? Vad kan öka tryggheten så att vi kan öka risktagandet tillsammans?

Det är det lilla vi gör ofta som skapar stor skillnad på sikt. När vi vågar visa oss som människor, möter vi också det mänskliga i andra. När vi skapar små stunder av kontakt bygger vi relationer, tillit och gemenskap. Och det är just i dessa ögonblick – inte i excelarken eller KPI:erna – som grunden till verklig motivation och innovation formas. Kanske behöver vi inte fler strategier, affärsplaner eller presentationer just nu. Kanske behöver vi ställa oss en annan fråga: Hur kan jag bidra till mer mänsklighet här? Gemenskap är inget som bara uppstår – det är något vi bygger. Tillsammans.

Helena Önneby, september 2025.