Av Helena Önneby för Intenco

Vi lever i en samtid som för många känns förvirrande, kanske till och med skrämmande. Vart är vi på väg egentligen? Hur ska vi navigera i allt det här? Var är kartan jag förut kunde hålla så tryggt i? Vad förväntas av mig nu? Vart tog kontrollen vägen? Med ett lugnare nervsystem som intention vill jag öppna upp för reflektion kring bristen på kontroll och hur det kan öppna upp för helt nya möjligheter. Vi tar avstamp i ett par försök att förklara det som är så svårt att fånga.

Efter kalla kriget på 80-talet myntades akronymet VUCA (Volatile, Uncertain, Complex och Ambigous) som ett sätt att beskriva en värld av stor industriell utveckling, av globalisering och snabb digitalisering. Men på senare tid har många börjat ifrågasätta om VUCA fortfarande räcker för att beskriva den värld vi lever i idag. Det nya akronymet BANI har börjat få spridning för att bättre hantera nästa generations organisationer och företagens nuvarande kontext. Vi behöver bättre förstå vad som händer, inte vad som är, för det är redan förändrat.

BANI myntades av Jamais Cascio på Institute for the Future och står för Brittle, Anxious, Nonlinear och Incomprehensible.

Brittle skulle kunna översättas som skört, vilket pekar på att ett system kan se ut att fungera väl på ytan även om det är nära kollaps. Exempel på det här är rika länder som exploaterar naturresurser för egen vinning eller monokulturen i vår matproduktion som är näringsfattig och skör för skadedjur eftersom de förlorat sin egen motståndskraft.

Anxious kan beskrivas som oron som skapas av den konstanta förändringstakten och det informationsöverflöd vi lever i och som ofta leder till att vi paralyseras och blir passiva istället för att hitta lösningar och agera.

Nonlinear handlar om att den kausalitet vi tidigare kunnat förlita oss på inte längre håller. De metoder vi tidigare använt; traditionella organisationsstrukturer och processer leder inte längre till samma resultat. Hade vi kunnat förutse att vi genom att jaga och äta ett djur skulle trigga en pandemi som förändrade världen för alltid? Eller att det vi gjorde för 40 år sedan skulle påverka klimatet på det sätt det gör idag?

Incomprehensible står för att vi ofta faktiskt inte kan förstå vad som sker och det finns inte längre lösningar på alla problem. Det är, till exempel, ofta överväldigande för en människohjärna att försöka ta in vad AI och Big Data idag kan analysera.

Min intention här är inte att skapa panik över hur världen ser ut, faktiskt tvärtom, vi kommer nu till det. Jamais Cascio pekar, i artikeln Facing the World of Chaos, på vad vi behöver för att hantera BANI-utmaningarna. Skörheten (brittle) genom resiliens och flexibilitet, oron (anxious) genom empati och mindfulness, det icke-linjära (nonlinear) genom kontext och flexibilitet och obegripligheten (incomprehensible) genom transparens och intuition.

Ett ännu mer avslappnat förhållningssätt kan vara att tillåta oss att släppa taget lite, inspirerat av min vän och Amit Paul, vi är alla förvirrade av att navigera i den här dimman. Och samtidigt komma ihåg att ”ingen kan göra allt men alla kan göra något”. Om du skulle välja att se äventyret i det hela, vad händer i dig då? Tänk om det inte finns någon karta, eller du upptäcker att du är utanför den, rita en ny karta! Det är väl ändå ganska spännande att få gå dit ingen annan gått och göra det ingen annan gjort?

Men människan behöver trygghet för att må bra. Och det är här jag tror att vi behöver vidga perspektiven på vad som kan skapa den välbehövliga tryggheten. Om förutsägbarhet, kontroll eller en tydlig plan inte går att få, kan vi skapa psykologisk trygghet ändå? Utifrån givna förutsättningar?

”Psychological safety is a belief that one will not be punished or humiliated for speaking up with ideas, questions, concerns or mistakes and that the team is safe for interpersonal risk-taking”

– Amy Edmondson

Amy Edmonsson vid Harvard Business School forskar på psykologisk trygghet och beskriver i boken ”The Fearless Organization” vad chefer och ledare behöver göra i organisationer för att skapa innovativa och produktiva team i dagens arbetsliv. Hon pratar bland annat om att tydliggöra förväntningar, synen på misslyckanden och att agera trots ovisshet. Vikten av att hela tiden komma tillbaka till varför, långt innan man kommer in på vad, och att även lägga tyngden på hur. Att bjuda in till delaktighet, sårbarhet, aktivt lyssnande för att förstå och att skapa trygga forum för dialog. Att fokusera mer på feed forward istället för feedback och visa uppskattning för allas bidrag.

Anledningen till att historierna i våra huvuden är så jobbiga är oftast för att de inte hänt än. Det enda vi vet om framtiden är att vi inte vet. Så hur kan vi mötas här och nu, reflektera och sedan agera utifrån det vi vet, och ständigt lära oss längs vägen. Med mindre fokus på rätt och fel och mer fokus på tillit till att vi kommer veta det vi behöver veta när vi behöver veta det, men inte förr. Att vi kommer kunna hantera de situationer vi befinner oss i när de uppstår, men inte förr. Vi kan göra det tillsammans, men bara i nuet, och helst genom att ta tillvara våra respektive styrkor och potential, genom psykologisk trygghet, genom autencitet, genom agilitet och med fokus på nyfiken öppenhet. Vi ritar en ny karta och vi går dit ingen tidigare gått, vilket äventyr ändå!