Intencotankar om det moderna arbetslivet- Personligt + professionellt = sant

Om att hitta balansen och må bra på jobbet

När jag påbörjade min karriär inom HR som 25-åring så var jag öppen och inbjudande i min framtoning. Jag hade inte särskilt mycket arbetslivserfarenhet och en massa teoretiska modeller med mig från mina studier. Ganska snart gick jag på några tuffa törnar som gjorde ont och istället för att be om hjälp och dela det som kändes svårt att navigera i mitt nya arbetsliv så stängde jag till. Jag skapade en mental och känslomässig rustning på jobbet.

Jag var en typisk duktig flicka och avancerade fort i karriären och fick mycket cred för alla mina framgångar. Men jag mådde inte bra. Jag kände mig ensam och stressen och pressen tog mycket av mig. Jag var i roll, fullt professionell, men ingen kunde riktigt komma åt mig.

Det var på en sommaravslutning, ganska snart efter att jag fått min första chefsroll, som några av mina medarbetare gav mig feedbacken: ”Helena, du är en fantastisk chef, och vi känner oss verkligen supportade av dig, men du är också avståndstagande, vem är du egentligen? Du behöver inte gömma dig för oss!”

Jag minns att jag först tog lite illa vid mig men efter några dagar så började det sjunka in. De hade ju rätt, jag var avståndstagande och min rustning gjorde att ingen kunde komma nära. Det kom också en lättnad, jag kunde inte gömma mig längre för de hade sett igenom mina försvar. Jag bestämde mig för att visa mer av mig för dem.

Några månader senare deltog jag i ett ledningsmöte som var utmanande och som fick mig att känna mig osäker och rådvill. Istället för att hålla rustningen och skenet uppe gick jag i en paus in till mina medarbetare, satte mig ihopkurad bakom en dörr och bara andades. De undrade förstås vad som försiggick och jag sa bara: ”Det är ett jobbigt möte, jag känner mig överväldigad, jag vet inte vad jag ska göra, men för nu behöver jag bara sitta här och andas i ett par minuter.” Och de lät mig sitta där. De visste att de inte behövde fixa situationen, eller rädda mig, men jag kunde samtidigt visa mig för dem i min sårbarhet, utan att be om ursäkt eller gömma mig.

Jag började visa mer och mer av mig själv på jobbet; styrka, sårbarhet, förvirring och tydlighet.  
Och ju mer jag gjorde det, desto större förtroende fick jag, och desto större inverkan hade jag i de organisationer jag jobbade i. Jag mådde förstås också mycket bättre, när jag tillät hela mig att få vara och bli sedd på jobbet. Några av mina kollegor har kommit tillbaka flera år senare och påmint mig om den där dagen, ihopkurad bakom dörren, och sagt att det påverkade deras syn på ledarskap och på mig, att de aldrig sett mig starkare än då, i modet att visa min sårbarhet.

Jag tror att vi alla behöver våga vara mer av oss själva på jobbet. Våga visa hela oss själva, så att det finns en chans att vi kan bli sedda, hörda och bekräftade. Vi är så mycket mer lika än vi är olika och när vi inser det, då blir det också lättare att inkludera helheten, och ta hand om den. Och om vi inte blir mötta i det, ja, då är det kanske dags att fundera på vad vi prioriterar i våra arbetsliv? Jag tror att många av er som läser det här faktiskt har ett val att välja en arbetsgivare och en arbetssituation där ni mår bra. Om karriär eller prestige eller pengar inte var högsta prio, utan ditt välmående, vad skulle du välja då?

Det är tydligt att världen och arbetsmarknaden förändras snabbt nu.
Det ställer höga krav på människan i organisationen. Vi lever i paradoxen där förändringstakten förväntas öka, change agility[1] blir mer och mer viktigt samtidigt som människor söker mer och mer förutsägbarhet och trygghet i den här stökiga världen[2]. För det är människor vi har att göra med, och vi har alla vissa basala behov, hur äventyrslystna vi än må vara. Så vad skapar då den där tryggheten vi så väl behöver, i en otrygg omvärld? Jo, personliga relationer. Rum där vi kan få vara oss själva, där vi kan få sänka garden och visa hela oss. Även på jobbet. Inte alltid vara så presentabla och perfekta som vi faktiskt inte är. Att få vara och visa allt som är vi, våra fel och brister, osäkerheter och förvirring. Det skapar trygghet.

När jag får falla ihop ibland så blir det lättare att ställa sig upp och fronta världen, kunden, styrelsen eller var jag nu behöver presentera mitt fullt professionella jag. Men det är inte överallt och inte med alla människor. Vi behöver alla rum och tillfällen då vi kan få slappna av och bara vara, vad det nu innebär för stunden. Och vi har råd med det. Vi har inte råd att hålla uppe rustningen, för det blir vi till slut sjuka av. Det tror jag vi alla har erfarit, i våra egna liv, eller hos våra kollegor.

Ett bra sätt att öppna upp för hela människan på jobbet är genom att ställa nyfikna frågor.
Och skapa utrymme för att faktiskt höra svaren. Frågor som inte bara handlar om det operativt stressiga, utan om människan där bakom. Här kommer några av mina favoriter:

• Vad kan jag göra för att ta hand om mig idag?
• Vad inspirerar mig just nu?
• Vad känns jobbigt just nu? Vad behöver jag i förhållande till detta?
• Hur kan jag visa mer medkänsla med mina kollegor idag?
• Vad har jag lärt mig den senaste veckan?
• Vem är jag extra tacksam för idag?

 

Är det inte dags att vi slutar låtsas, att vi är supermänniskor, när ingen av oss faktiskt är det? Vi är mänskliga, det är det som är det finaste med oss. Och när vi tillåter det, hela vår person, det personliga, att få ta plats på jobbet, då har vi så mycket mer kapacitet och uthållighet för det professionella. Och när vi känner oss trygga att vara oss själva på jobbet, då minskar inte bara stressen, utan vi får tillgång till så mycket mer kreativitet, lösningsfokus och förståelse. Och det ena utesluter inte det andra, jag kan vara både professionell, och personlig, det är den vinnande kombinationen i den nya världen vi tillsammans skapar.

 

 

[1] Josh Bersins definition av change agility, till skillnad från change management är: Ett människocentrerat ledarskap, att bygga en stark kultur med mening, att ta hand om människan i organisationen och en utvecklingsdisciplin av “micro-nudges” och stories som leder människorna till den nya världen.

[2] Josh Bersin, Predictions for 2022: Everything is about to change