Många kanske har hört uttrycket från fantastiska Björn Natthiko Lindeblad och hans bok med samma titel. Jag var på ett retreat med honom för många år sedan när han berättade att han fått det som ett magiskt mantra från en av sina lärare, Ajahn Jayasaro. Läraren hade inlett en lektion under fullmånen med orden ”ikväll ska jag ge er ett magiskt mantra”. Ajahn Jayasaro hade sedan fortsatt med att säga att det här mantrat är användbart varje gång våra tankar börjar skapa ett problem i våra huvuden, varje gång vi på väg in i en konflikt med oss själva eller någon annan. Och om vi använder det så kan vi magiskt få se våra problem flyta iväg, lätta och försvinna ifrån vårt medvetande helt och hållet. Mantrat lyder: ”Jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel.”

Tänk dig hur livet skulle te sig annorlunda, om vi alla hade det mantrat med oss i våra liv? Tänk den politiska debatten, tjafsen runt middagsbordet, konflikterna i ledningsgruppen… Tänk dig din egen interna dialog, om du då och då kunde påminna dig själv: Jag kan ha fel. Hur skulle livet vara annorlunda då?

Jag tror att det sällan finns rätt eller fel. Det finns bara en massa olika konsekvenser av olika val vi gör. Och för att kunna utvärdera olika konsekvenser behöver vi få tag i olika perspektiv. För att få tag i olika perspektiv behöver vi öppna upp vårt sinne, öppna upp för möjligheterna och på riktigt lyssna. ”Jag kan ha fel” är ett bra verktyg på vägen.

Men vi behöver förstås lätta lite på vårt eget behov av att ha rätt för att komma dit. Våga ifrågasätta våra egna tankar och förgivettaganden. Om vi kunde få ändra oss utan att tappa ansiktet, vad skulle vara möjligt då? Även kring en fråga vi har hållit en stark ståndpunkt i, kanske halva livet, för att plötsligt inse; jag hade fel! Jag noterar numer ibland mig själv säga i slutet på en mening ”är det där verkligen sant?”, för jag tillåter mig själv att smaka på orden medan de uttrycks. Det blir förstås lättare i sammanhang där vi har en uttalad intention att tillåta oss att ”provtänka” och ”provprata”.

Att provtänka eller provprata innebär att vi tillåter oss att både tänka och säga saker som vi inte är helt säkra på. I dagens samhälle är det förstås mycket som faller inom den kategorin, för det mesta är ovisst för oss. Men för människan kan det vara så obekvämt att vara i osäkerhet att vi låtsas som att det inte är sant. När vi ger utrymme för att smaka på tankarna och orden kan vi få tag på det som finns bortom, på det ännu oupptäckta eller helt nya perspektiv.

Separationen behöver vara över nu. Vi behöver lära oss att skapa tillsammans. Att sluta välja sida och hålla oss till våra respektive hörn med klorna ute. Vi behöver mötas i mitten och dansa med det som är. Det är tillsammans vi skapar det nya. Ingen behöver göra det själv. Ingen kan göra det själv. När vi tillåter oss att provprata kan vi leka med perspektiven och röra oss fritt emellan olika ståndpunkter för att på riktigt utforska dem. Hur kan vi skapa fler lösningar som är win-win-win? Om det inte handlade om att ha rätt utan att facilitera den kollektiva intelligensen, och inte minst, visdomen, vad skulle kunna födas där då?

Så hur kan det här rent praktiskt gå till på jobbet kanske du frågar dig nu?

Jag brukar ofta använda de här begreppen för att sätta tonen i samtalet. ”Nu provpratar jag” eller ”Vänta, är det där som jag sa verkligen sant?” eller helt enkelt säga högt ”Jag kan ha fel!”. Skapa utrymmen där intentionen är att utforska, inte att veta. Uttala att det är det som är syftet i samtalet/ mötet/ workshopen.

Visst, det finns tillfällen där vi, särskilt som ledare, behöver kunna säga: ”Nu gör vi så här! Det här är vägen vi ska ta.” Men det är troligare att den riktning vi då valt är vettig om vi tillåtit oss att utforska på vägen dit. Så hur kan du skapa fler utrymmen i ditt liv för ”Jag kan ha fel” i en strävan om att faktiskt, i slutändan, hamna lite mer rätt?

Skrivet av Helena Önneby för Intenco